Antisemitism, av anti- och semiter, är fientlighet mot judar och judendom^[1]. Antisemitismen kan motiveras genom fientlighet mot verkliga eller inbillade drag hos den judiska religionen eller kulturen eller föreställda rasmässiga egenskaper. Termen myntades av Wilhelm Marr år 1879 för att ge det då oftast teologiskt motiverade judehatet ett sken av vetenskaplighet. Begreppet har aldrig syftat på fientlighet mot så kallade semiter i allmänhet (exempelvis araber)^[2][3].

Antisemitismens teman har varierat genom historien. De flesta kristna kyrkor brukade förr framställa judarna som Jesu mördare, genom dåtidens idéer om kollektivt och historiskt fortplantad skuld; men vare sig dessa idéer eller idén om det ursprungliga gudsmordet har numera stöd i någon viktigare gren av kristen teologi. I modern tid har dock syftet ofta varit att belägga judar med medfödda föraktliga karaktärsegenskaper. I högerextrema sammanhang anses att de söker krossa den västerländska civilisationen och den vita rasen

Historik [redigera]

Antisemitism inom kristendomen [redigera]

Edward H. Flannery har spårat antisemitism så långt tillbaka som till trehundratalet före Kristus, troligtvis baserat i den monoteistiska judiska tro som så flagrant avvek från de polyteistiskareligionerna under antiken. Inom kristendomen har det funnits en aversion mot judar, dels eftersom de inte velat konvertera till kristendomen, dels grundat på föreställningen att de var skyldiga till Jesu död. Särskilt under medeltiden fanns en religiöst präglad antisemitism i Europa. Under denna tid beskylldes judar av vissa för att sprida digerdöden bland annat genom att förgifta brunnar. Även inom Islam har judar varit förföljda och stigmatiserande karaktärsdrag som feghet, girighet och förrädiskhet har utmålats som särmärken för dem.

Den katolska kyrkan har i perioder varit starkt antisemitisk och anklagats för att ha haft en dualistisk syn på antisemitism, där 'ond' antisemitism varit baserad på härstamning medan 'god' antisemitism behandlat klassiska teman som girighet, kontroll och konspirationer. Påve Paulus IV grundade 1555 Roms getto, där stadens judar tvingades bo. Drygt ett halvsekel dessförinnan, 1492, fördrevs samtliga judar från Spanien, som vid den tiden hade en stor judisk befolkning. Detta var mycket ett resultat av Tomás de Torquemadas och drottning Isabellasidéer om att judarna fördärvade det katolska Spanien. Först på 1800-talet tilläts judarna åter i landet.

Under medeltiden [redigera]

Från medeltiden har västerlänningar också kritiserat judar för deras inflytande i handels- och finansväsendet (se Köpmannen i Venedig). Judarna hade mycket riktigt livnärt sig i hög grad på handel sedan romarna hade drivit ut de flesta ur Palestina; men i den kristna världen hade de inte heller annat att välja på, eftersom de kristnas egna lagar vid den tiden å ena sidan förbjöd kristna att ta ränta på lån, å andra sidan förbjöd judar att äga jord, inneha offentlig tjänst eller idka hantverk åt kristna kunder. Detta lämnade inte mycket utrymme över för annat än handel och bankirverksamhet som basnäring. Den verksamheten underlättades å andra sidan av att så många judar hade släkt och vänner spridda i världen och av att de flesta judiska män (genom sina religiösa påbud) var läskunniga. Denna internationalism, å tredje sidan, underblåste de kristnas uppfattning om judarna som trolösa och politiskt lömska.

Modern politisk antisemitism [redigera]

Den moderna politiska antisemitismen uppstod på 1800-talet med massmedias genombrott och har lett till vederläggbara historier om ett för stort judiskt inflytande. Vidare har judarna, som ett kosmopolitiskt folk sammanhållet av starka religiösa band, ofta anklagats för illojalitet eller till och med fientlighet mot den kristna stat de levt i. Detta har lett till pogromer och andra trakasserier då kristna stater har kommit i kris- eller mobiliseringsstämning, till exempel under korstågen och världskrigen. Genom den undan för undan ökade frihet som judarna tillerkändes genom upplysningsidéer och en allt mer allmänbildad kristen medelklass, har kritik tillkommit mot en påstådd, och påstått dålig, dominans inom konster, vetenskap och politik - det sistnämnda i både öst- och västblocken.

Ordet antisemitism har använts med politisk betydelse sedan 1879 när Wilhelm Marr använde ordet i skriften Der Seig der Judentum über des Germanentum, även om ordet tidigare användes med en något annorlunda innebörd.^[4]

Antisemitism blev en omskrivning för judehat, vilket flera politiker under tiden mellan senare delen av 1800-talet fram till andra världskriget även gick till val på i några europeiska länder. Den ryska revolutionen ledde till en stegring av antisemitiska stämningar eftersom flera av bolsjevikernas fiender kopplade samman judarna med bolsjevikerna. Statskontrollerad antisemitism förekom tydligast i Nazityskland, Sovjetunionen och östblocket.

Mellan världskrigen [redigera]

Nazisternas antisemitism är synnerligen väldokumenterad och utmynnade ytterst i förintelsen, mordet på sex miljoner judar under andra världskriget. De ansåg att de orsakade Tysklands nederlag i det första världskriget och inflationskrisen. Kristallnatten 1938 var ett landsomfattande pogrom där runt 100 judar mördades, 30,000 fördes till koncentrationsläger och drygt 270 synagogor förstördes tillsammans med runt 7,500 judiska butiker.

Stalins antisemitism var mindre uttalad men drabbade ändå många. Som exempel kan nämnas återkommande utrensningar av judar som år 1939 i samband med avtalet med Hitler (Molotov-Ribbentroppakten), mord och fängslanden av medlemmar i den Judiska Antifascistiska Kommittén på 1940-talet, doktorernas konspiration 1952 och planer på judisk autonomregion i östra sibirien ("Judiska autonoma länet").^[5]

I Polen, som hade den största judiska populationen i Europa, levde de polska och judiska samhällena sida vid sida. Sedan 1264 fick judar fristad i landet och skyddades och garanterades autonomi genom lagstiftningen. De nationalistiska trenderna under 1800-talet, med polska nationalister och sionister, skapade konflikter om inflytande över medelklassen, med både anti-sionism och anti-polonism som fortsatte även när den polska staten återskapades 1919. De polska judarna delades upp i cirka 20 procent assimilerade (huvudsakligen i västra Polen) som deltog i den polska kulturen, och 80 procent oassimilerade som bara pratade jiddisch. 40 procent av dem var sionister. Före utbrottet av andra världskriget fanns i Polen 266 grundskolor, 12 gymnasier och 14 yrkesskolor där man använde jiddish eller hebreiska som huvudspråk, det vill säga i en omfattning som var otänkbar i USA eller Frankrike.^[6] Spänningen mellan polacker och judar under mellankrigsåren var konsekvensen av ekonomisk situation i landet - depression, restriktive immigrationslagar i USA, Storbritannien och andra länder. I flera små och mellanstora städer i framför allt östra Polen utgjorde judarna 50-90 procent, och de flesta affärer var drivna av judar, och de möte mycket liten konkurrens av polacker. I hela landet utgjorde judarna 9,8 procent av befolkningen, men utgjorde 21,5 procent av affärsidkare och hantverkare. Aktioner "köp polskt" förespråkades huvudsakligen av nationaldemokraterna, som för övrigt hade samma xenofobiska inställning även till tyskar, ukrainare, romer och socialister, och det finns väsensskilda skillnader mellan den polska ekonomiska antisemitismen och denideologiska som härjade i Tyskland och de andra centraleuropeiska länderna under mellankrigsåren. General Józef Piłsudski fram till sin död drev judevänlig politik, och först efter hans död introducerade sanacja-regeringen vissa restriktioner, bland annat för koscher-hantering. ^[7] Enligt judiska källor förekom det mellan 1935 och 1937 sexton pogromer, med 118 dödade judar.^[8]

Under andra världskriget [redigera]

Efter invasionen av Polen 1939 och Västeuropa 1940 inrättade nazisterna ghetton för judar i flera storstäder och började forsla in judar från omnejden. En anledning var att nazisterna ville förflytta 9 miljoner polacker och 603 000 judar från västra Polen för att bereda plats för förtyskning av områden. Förflyttningen åtföljdes av rån, misshandel och ett stort antal döda. Våldsamheterna uppmuntrades och beordrades av den tyska administrationen. Den från början relativt låga andelen judar gjorde inte dem till högsta prioritet, och tyskarna satsade först på att utrota den polska intelligentian och potentiella ledare för att därigenom omvandla polacker till foglig arbetskraft. Snart började områden flaggas som judenrein (rena från judar) när den judiska befolkningen fördrevs till östra Polen. När Stalin överlämnade Lublin-distriktet till Tyskland föreslog han att ett judiskt reservat skulle inrättas i närheten av Lublin vid gränsen till Sovjetunionen. Fem tåglass från Österrike och Tjeckien sändes in innan operationen blåstes av. Nazisterna utpekade Generalguvernementet i Polen som området avsett för att husera judar.^[9]

Polska ghetton i till exempel i Łódź (inom Warthegau)^[10], Warszawa (inom Generalguvernementet)^[11] och tjeckiska Theresienstadt blev överbefolkade uppsamlingsplatser för judar. Till en början användes arbetsföra judar och deras barn som arbetskraft. Hösten 1941 inledes också storskalig deportering av judar från Tyskland. Efter anfallet mot Sovjetunionen 1941 skärptes politiken, och storskaligt mördande inledes, först genom avrättning och sedan genom dödande med gas i industriell skala när dödsläger skapades och järnvägstågen med judar från hela Europa började anlända till förintelselägren. Wannseekonferensen i januari 1942 var en strategisk beslutspunkt för att koordinera judefrågan och systematisera utrotningen. I Frankrike anklagades judarna för matbristen i landet och Vichyregimen hade inga invändningar när nazisterna började deportera judar österut. I Kroatien och Rumänien pågick också massdödande. I Ungern, med judisk population av 700 000, motsatte man sig de nazistiska direktiven att utvisa judar.^[12]

Det tyska anfallet mot Sovjetunionen 1941 avslutade den nästan två år långa sovjetiska ockupationen av Polens östra delar. Vid maktbytet skedde några massakrer på judar med polskt deltagande, bland annat Massakern i Jedwabne och Pogromen i Wąsosz. Motiven var bland annat hämnd för påstådd judiskt samarbete och angivande av polacker till sovjeterna, samt de traditionella kristna antijudiska argumenten.^[13][14][15]

Den polska motståndsrörelsen, AK, informerade den polska exilregeringen i London redan i januari 1942 om att tyskarna gasade ihjäl judar i Chełmno, och AK samt den judiska socialistiska organisationen Bund i Polen rapporterade om 700 000 döda redan i maj 1942. Trots den polska regeringens ansträngningar att övertyga den brittiska och amerikanska regeringen och pressen om massmorden avfärdades uppgifterna som opålitliga, och en rapport om 258 avrättade judar i Berlin fick större uppmärksamhet än Bund-rapporten. När Warszawas ghetto likviderades i mitten av 1942 (se även Upproret i Warszawas getto), och även senare, arbetade den polske premiärministern general Sikorski fruktlöst mot Roosevelt ochChurchill att de allierade skulle inleda en storskalig vedergällningsaktion mot tyska städer, samt bomba järnvägsspåren i Polen för att förhindra transporter till förintelselägren.^[16] De polska aktionerna möttes även av starkt motstånd av judiska organisationer i väst och av Palestina, som utpekade polackerna och den polska armén som antisemiter. Viss inverkan på kampanjen dels den sovjetiska regeringen som ville misskreditera polacker.^[17] Den komplexa polsk-judiska spänningen normaliserades aldrig under kriget. I Polen, som enda land i Europa, straffades hjälp till judar med döden. Trots detta kom AK, polska hjälporganisationen för judar Żegota och många oorganiserade polacker att rädda ett stort antal judar. Uppgifterna om hur många som överlevde tack vare polsk hjälp varierar mellan 40 000 och 200 000. ^[18]

Efter andra världskriget [redigera]

Andra kända episoder är utvandringsvågor under 1940-, 1950- och 1960-talet från Sovjetunionen och östblocket. En pogrom i Kielce i Polen 1946 ökade den antisemitiska stämning som fanns efter kriget då ett par hundra tusen judar återvände hem, och som ledde till att mer än 100 000 polska judar utvandrade till Palestina^[19][20].^[21] Vid utrensningarna 1968 i Polen^[22]emigrerade ett stort antal polska intellektuella av judisk härkomst till bland annat Sverige. I de sista fallen motiverade man utrensningar och utvandring från landet med antisionism. Antisemitism fanns dock i Polen som på så många andra håll långt före både kommunismen och Hitler.
Avhoppare från östblocket vittnar om att bla delar av KGB var fixerade vid sionistiska konspirationer som skulle hota det socialistiska samhällsbygget.

Inom EU har man talat om en stigande våg av antisemitiska handlingar som varierat i allvarlighet mellan vandalism och terrordåd.

Antisemitism idag [redigera]

Under efterkrigstiden har förnekande av Förintelsen varit vanliga angreppsvinklar bland antisemiter. Till antisemitismens stapelföda, på sina håll så sent som på 1900-talet, har också hört en mängd beskyllningar i stil med påstådda offer av spädbarn och inblandning i eller ansvar för slavhandel.

Under 2003 publicerades en rapport kallad Manifestations of Anti-Semitism in the EU 2002–2003.^[23] I denna katalogiserades den kända ökningen av angrepp på judar och på judiska affärsrörelser, synagogor och begravningsplatser. De länder med de mest anmärkningsvärda antalet angrepp var Belgien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Enligt rapporten är den största enskilda gruppen bakom angreppen unga muslimska européer. Den största ökningen av rapporterade angrepp konstaterades i Sverige: 26.4%. Den är den enda rapporten om antisemitism av EUMC.

I Sverige tvingas de judiska församlingarna att lägga en fjärdedel av medlemsavgifterna på säkerhetsanordningar och vakter. Frågan om hur samhället och staten hanterar hotbilden mot svenska judar har varit föremål för debatt.^[24]. En person i Sverige som är känd för att ha blivit utpekad som antisemit är Ahmed Rami som tidigare drev närradiokanalen Radio Islam, numer en webbplats.

Enligt bland andra SOS Racisme i Frankrike förorsakar särskilt mediernas förmedling av konflikterna i Mellanöstern antisemitiskt våld.^[25]

Antisemitiska rörelser [redigera]

I västvärlden är det främst nynazister som står för uttalad antisemitism.^[26] I Frankrike hade endast 9% av de antisemitiska våldshandlingarna 2002 utförts av personer med anknytning till en högerextrem miljö.^[27]

Antisemitismen i Mellanöstern [redigera]

1869 kom de första översättningarna av antisemitisk litteratur till arabiska från franska, men den stora spridningen skedde i samband med Dreyfussaffären på 1890-talet.

Efter det Osmanska rikets undergång, de oväntade förlusterna för Arabstaterna efter avvisandet av delningsplanen 1948, och den judiska statens tillkomst, ersattes de otillräckliga klassiska föreställningarna om judars ynklighet och obetydlighet av kristna stereotyper om svartmuskiga talmudiska trick och ond allmakt.

Under 30-talet fick de ökade spänningarna mellan arabiska befolkningsgrupper och judiska flyktingar regelbundet bränsle av den genomgripande nazistiska propaganda som sattes in på arabiska via radio och i tryckta medier. Ett flertal av de nationalistiska partier som bildades i arabstaterna hade den tyska nationalsocialismen som förebild. Stormuftin i Jerusalem föreställde sig ett heligt islamiskt krig med Tyskland mot världens alla judar. Efter andra världskriget genomgick Tyskland en denazifiering men delar av idéerna levde vidare i Mellanöstern och nu med en judisk fiende i staten Israel.^[28][29][30]

I Mellanöstern har bland annat Sions vises protokoll fått nyupplagor och tolkats som äkta. Den antisemitiska propagandan i arabvärlden har idag stora likheter med kampanjerna i 30-talets Tyskland vilket har bidragit till uppkomsten av en ny distinktion: New Antisemitism.^[31]

Islamister använder sig av den antisemitiska idétraditionen med vissa strofer ur Koranen som utgångspunkt. I flera arabiska och muslimska länder finns en antisemitism som i olika grad tillåts i medier, undervisning och politik. Antisemitismen har där inte konfronterats med någon motsvarighet till den kritiska självrannsakan som de flesta västeuoropeiska länder periodvis genomgår.^{[32][33] [34] [35]}

Demokraternas senator Hillary Clinton har fördömt antisemitismen i palestinska skolböcker.^[36]